Snabba vändningar
Hela fredagen flöt på bra och jag hade en jättebra dag, hittade till nya ställen dit jag skulle lossa och last på och det kändes riktigt bra. Träffade även Ronnie som jag lärt känna via ridskolan, när jag kom och skulle lasta av skrot.
Alltid trevligt att träffa på dom jag känner och de känner igen mig.
Stötte även på Ronny, som var min handledare under de fyra veckor jag var på Västbo Transport. Var riktigt kul att träffa honom och växla några ord innan det var dags att jobba vidare. Träffade även andra VTAB chaufförer på ett annat ställe som kände igen mig och växlande några ord.
Sen blev min ena körning struken och jag skulle ner till Horda och hämta 4 pallar som skulle med mot Göteborg. Det var här resan mot mardrömmen började.
Först är det en 90-väg och jag ligger i 80 och det är runt 16, så mycket trafik ute på vägarna med andra ord och jag missade avfarten in till Horda. Blandade ihop den med Rydaholm, så då började jag leta efter en väg att vända på, ser en längre fram och slänger en blick i spegeln ser inget förutom kön bakom och börjar blinka och bromsar ner farten. Tittar i spegeln igen och ser inget och börjar svänga.
När jag precis börjat svänga hör jag däckskrik och jag tvärnitar med lastbilen, sen ser jag en svart personbil väja förbi lastbilen och vidare ner i diket och voltade så den hamnade på taket. Den hade gjort en omkörning av hela kön och uppmärksammade inte att jag och andra i kön bromsat för att jag blinkade och skulle svänga.
Jag tror aldrig jag dragit p-bromsen, slagit på varningsblinkers, knäppt av mig bältet, stängt av bilen eller ställt den på neutral läget (automatare) samt kommit ur hytten och sprungit till diket för att kolla hur det gick.
När jag kommer fram är de redan på väg ut ur bilen och andra personer kommer farandes. Jag ringer 112 och det tar många signaler innan de svarar och jag är både skärrad och chockad över vad som hänt, samt försöker behålla mitt lugn när jag försöker återge vad som hänt. Minns inte så mycket och tyvärr så tappade jag täckning på mobilen så samtalet bröts.
Jag var inte den enda som ringde och det dröjde inte länge innan brandbilar, ambulans och polis var på plats.
Allt kändes så overkligt på något sätt och en snäll man, som hade legat bakom mig i kön var utbildad brandman och hade en stor tjock ullfilt som han gav mig, då jag var chockad. Jag höll mig undan då jag inte ville vara i vägen, då det inte var jag som var skadad fysiskt i alla fall.
Vad jag fick höra hade de tre i bilen klagat på nack och ryggsmärtor och både brandmän, vittnen och polis sa att det var tur i oturen att det gick som det gick. Det kunde slutat mycket värre, de hade t ex kunnat krocka med lastbilen och då hade det slutat mycket värre.
Ca 45 min efter att olyckan hade hänt fick jag prata med polis om vad jag hade gjort och upplevt och jag försökte återge det så gott jag kunde i mitt chockade tillstånd. Jag minns att det var ett vittne som kom fram till mig strax efter att olyckan hade skett och sa att jag inte blinkat fast jag mycket väl hade blinkat och det var andra vittnet som sa att jag hade blinkat också. Jag vet väl ändå bäst själv vad jag gjorde? Sen hur andra uppfattar det kan inte jag svara på.
Bilen som hamnade i diket var en Volvo, så säkerheten var bra och de hade tur som hamnade med taket i en svacka så det inte trycktes in. Då det själva hade tagit sig ur bilen gick räddningsarbetet fort och de kunde föras till sjukhuset strax innan polismannen kom fram till mig och frågade.
Jag var kvar på olycksplatsen tills chefen och en kollega, som skulle köra lastbilen hem kom. Det var tur att det hände så nära "hemma" så de kunde komma. Jag hade nog kunnat köra men ville helst inte då jag fortfarande var lite skärrad. Jag flyttade lastbilen från vägen så den inte stod och blockerade i alla fall.
Så på måndag blir det nya tag och då jäklar ska jag köra så det ryker - dock inte bokstavligt talat alltså. Nu är jag en erfarenhet rikare även om det inte var en trevlig erfarenhet, det känns som om man inte kan titta tillräckligt mycket för att undvika en olycka.
Tankarna snurrar runt och jag funderar på vad som hade hänt om man gjort si eller så osv, men inget går att ändra på, det är bara att ta lärdom till nästa gång och hoppas att det inte händer igen.
Det kändes ändå bra att det var många förstående människor runt omkring och att kollegorna på jobbet stöttade och hjälpte till. Fick världens kram över bänken av Ann när jag kom in på trafikledningen också för att lämna dagens fraktsedlar. Så även om jag är chockad/skärrad vill jag fortfarande göra mitt jobb så gott jag kan.
Nu tar jag en välförtjänt helg för att vila upp mig.
*over and out*