Jag känner mig ensam..
Ibland saknar jag även att ha möjligheten att ha nära till familjen. T ex om jag en dag skulle bli helt förtvivlad och ledsen, då hade det varit skönt att inte behöva åka så långt, för jag är inte kapabel i det skicket att köra bil i över en timme.
Det blir att man drar sig för att åka på spontana "hälsa-på-besök", och oftast är det lite för långt för att hälsa på t ex 10 min, som man kan göra om man bor i samma ort.
Känner att jag saknar massor i mitt liv, det är så tomt och tråkigt. Jag känner mig utnyttjad då jag ställer upp men får inget tillbaka för det. Kanske borde börja va likadan tillbaka istället för att ge så mycket av mig själv "gratis" så att säga?
På sistone har jag känt mig allt mer och mer nedstämd och det känns att det är något som inte står rätt till. Vissa dagar känns toppen, medan vissa andra känns som om det hade varit bättre om man inte hade funnits alls. Konstaterade idag att ett singelliv för mig troligen skulle innebära att droppen i bägaren att rinna över och att jag inte skulle palla trycket.
Dom har rätt som säger att pengar kan inte köpa lycka. Hade man kunnat det så hade jag sluppit må så här. Allt är jobbigt just nu, mer eller mindre i alla fall. Jag vill inte att det ska vara så, men jag vet inte hur jag ska reda ut situationen heller, om jag ens gör det..
*over and out*