Det är nog mitt fel..
Jag är så osäker i sociala sammanhang, speciellt nya främmande situationer. Dessvärre har jag blivit mer osäker, då jag blev ifrågasatt och att jag var dum i huvudet som inte förstod saker, som för den andre var helt uppenbart. Vet jag försökte påtala det att även om det är självklart för den så är det inte det för mig. Samt att mitt självförtroende och självkänsla delvis var dåliga innan, men blev inte bättre av att få höra att jag inte förstår.
I många år fick jag höra det lite till och från och varje gång tog det på självförtroendet, jag började tro att det faktiskt var mitt fel. Mamma var den som uppmärksammande mig på det hela, då hon märkte att jag sa något smart men avslutade meningen med ett osäkert frågande "eller?".
Någon annan tyckte jag skrattade för mycket, ett sånt där osäkert skratt menade den på.
Jag trodde det skulle bli bättre när jag skaffade eget boende, men det förföljer mig fortfarande. Varför dras det till mig så? Vad har jag gjort för att förtjäna det här helvetet? Räckte det inte med den hemska mobbningen i skolan? Varför måste det fortsätta nu? Jag vill inte. Jag orkar inte med mer.
Jag vill bara vara en vanlig människa, men jag är tydligen ovanlig och därför det blir så mycket fel. Jag vill egentligen ha någon att prata, umgås med, men jag vill inte känna mig jobbig. Så det verkar som en psykolog är enda utvägen för mig, om det nu ens hjälper. Sist jag var i kontakt med en så kunde de inte hjälpa mig för enligt dom "hade jag inte dom problem jag sa att jag hade"... Vi får väl se.
*over and out*