Karma..

Det sägs att allt i livet har en mening, men ibland undrar jag. Det börjar kännas som om jag aldrig får vara riktigt glad. När allt kändes bra och jag är nöjd med mig själv, nä då kom karma in i bilden med stormsteg och talade om att det var en dröm, som var för bra för att vara sann.

Varför får jag aldrig vara riktig glad utan att det ska komma käppar i hjulen i olika former? Det som skrämmer mig mest är att livet springer ifrån mig - jag åldras, jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Jag var nöjd med mitt liv, men så händer det saker jag inte kan rå över och blir påmind om det där jag hade förträngt, bortglömda känslor rivs upp, känslor som jag hade velat begrava för alltid. Känslor jag klarar mig utan.

Jag känner mig trasig inuti och vet inte riktigt hur jag ska lappa ihop bitarna. Tar en dag i sänder och försöker ta mig igenom dagen utan att tänka för mycket på det negativa och istället fokusera på det positiva. Det är inte lätt och jag känner mig ensam stundtals, även om jag vet att jag inte är ensam.

Det tisslas och tasslas bakom min rygg om både det ena och det andra, tänk om de visste att mitt liv inte är så rosaskimrande som de får det att verka. Då hade de insett att mitt liv är långt ifrån perfekt.

Jag har fått kämpa mig hit där jag är idag, och än verkar inte kämpandet vara över. Kommer troligen få kämpa hela mitt liv, men jag tänker inte ge upp även om det kommer kännas jobbigt, när tårarna kommer krypandes och det känns enklare att ge upp. Det är kämpandet som fått mig hit dit jag befinner mig idag, hade jag inte kämpat hade jag varit död för längesen.

Det tändes ett ljus i tunneln, men jag vågar inte hoppas på att turen vänder. Vem vet när karma slår till igen? Karma verkar leva upp till ordspråket "en olycka kommer sällan ensam". Jag vet inte riktigt varför det faller på min lott att ha sån otur just nu, eller är det bara att jag är mer uppmärksam på den?

Det finns saker jag ångrar att jag gjort, men hur gärna jag än vill göra det ogjort, går det inte att ändra på det förflutna. Det är bara att försöka fortsätta leva och ta sig framåt, hur jobbigt det än är.

När vänder min tur? När är det min tur att få vara glad utan krusiduller? När?
Känns som jag får försöka vara glad för de små ljusglimtarna som tittar fram.

*over and out*

Låt det vara ljus


Igår fick jag ett meddelande att jag är en toppenkompis som lyssnar. Det värmer mitt hjärta och fick mig att tänka ett varv. Jag försöker vara den personen jag själv hade behövt när livet var tungt, fick mig att tänka tillbaka till tonårstiden när jag var blyg och mer introvert än vad jag är idag.
När jag inte hade så många vänner runt mig utan en handfull.

Idag är jag mer introvert extrovert och har många goa människor som omger mig, vänner, kollegor, stallkamrater m.m. Det är underbart och jag mår riktigt bra med liv just nu, ekonomin har stabiliserat sig, jag vet vart jag står, jag trivs som fisken i vattnet på mitt jobb osv.
Visst det är lite saker kvar som ska köpas in för att lägenheten ska bli komplett, men det jag har räcker gott och väl just nu.

Jag ångrar inte att jag inte tog det där sista steget ut framför tåget för över 10 år sedan, när livet var som värst. Tanken som räddade mig var "men vad händer om 10 år?". Här är jag nu idag och ångrar ingenting. Det har varit en tuff resa, men jag kan nog säga att det varit värt det för att komma dit jag är nu.

*over and out*

Vem kommer sakna mig först?

Jag vet inte varför, men de senaste kvällarna har jag tänkt på döden. Ena tanken som poppade upp var om jag skulle dö i sömnen, vem skulle bli först att sakna mig då jag lever ensam? Min gissning var jobbet, de skulle ringa och undra vart jag var, stallet skulle nog också börja undra vart jag var, men hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mig det vet jag inte.

Igårkväll höll jag på att inte få somna då jag tänkte på döden igen, den här gången på att jag bara har ett liv och när jag dör är det slut och det blir inget annat troligen. Även om jag begravs i jorden, så kommer ingen hitta mina kvarlevor, då jorden käkar upp sig själv (förvisso långsamt men ändå).

Jag vet inte varför dessa tankar börjat poppa upp i mitt huvud, om det är för att jag är singel och lever ensam eller om det är på grund av något annat. Svårt att säga.

*over and out*