Varför blev jag lastbilschaufför?

"Har du halkat in på något mer eller mindre av misstag och småfastnat just för att det var roligare än vad du trodde?"

Jag stötte på den här frågan på ett forum på nätet och det fick mig att börja tänka på min egen situation. Vem är jag och hur kom det sig att jag blev en stolt lastbilschaufför?


Förbered dig på en lång läsning för det är en lång resa, som tagit mig dit jag är idag och jag vill dela med mig av den, kanske kan den inspirera andra och det är det som är viktigast för mig. Är du redo för resan? Då kör vi.

Mitt namn är Marika och jag är en tjej över 30 år, som började min jobbkarriär i kassan på Hemköp parallellt med skolan. Jag jobbade helger och läste Estetisk Bild & Form på gymnasiet. När jag tog studenten visste jag att jag inte ville fortsätta studera, utan ta ett sabbatsår - det blev 3 sabbatsår. Jag jobbade kvar på Hemköp ett tag efter studenten och hade inte dåvarande kärleken hittat mig, hade jag troligen blivit lokförare då jag bodde vid en järnvägsknut och var väldigt tågintresserad.

Jag flyttade 11 mil hemifrån till de Småländska skogarna, där letade jag jobb och blev säsongsanställd kyrkogårdsvaktmästare. Jobbade i tre säsonger, under vintersäsongen jobbade jag ofta under mellandagarna på en plastindustri med montering och plocka bitar från maskinerna, var även församlingsvärdinna en vinter, innan jag tröttnade på att söka jobb varje vinter, även om jobben var roliga. Jobbet i sig var kul och varierande, men jag ville vidare med livet och egentligen ville jag fortfarande bli lokförare. Men jag bodde inte längre lika lämpligt att pendla med tåg och utbildningen låg långt bort.

Jag läste någonstans att det sägs att en lokförare upplever i snitt ett självmord under sin arbetskarriär, något jag inte var så sugen på. Min logik då kontra med vad jag jobbar med idag är skrattretande, det är större risk att något allvarligt händer på vägarna än på järnvägen, jag ångrar ingenting ändå väl medveten om riskerna.

Hur som haver sökte jag istället till högskolan. Där läste jag grafisk design och webbutveckling, nu kanske några av er undrar hur det kommer sig att jag blev lastbilschaufför istället och vi kommer till den biten alldeles strax.

Efter studierna fick jag ett jobb på ett företag som arbetade med reklamtryck via bemanning, det rörde sig om en hyrrekrytering. Först fick jag inte jobba med det jag hade utbildning för, plockade från maskinerna, innan jag till sist hamnade inne på ordermottagnings kontoret. Där jag tog emot ordrar och gjorde dom färdiga för tryck.

Det var ett roligt och kreativt jobb, men lågkonjunkturen kom och eftersom jag kom från ett bemanningsföretag var jag först med att gå. Jag var rätt less på allt som hade med arbetsförmedlingen att göra och söka jobb och bestämde mig för att studera igen och göra något roligt.

Sökte med ljus och lykta efter något som verkade roligt. Det var nog en ren slump att jag ramlade över en yrkesförarutbildning för vuxna hos Allbo Lärcenter i Alvesta. Det är här jag känner att jag måste erkänna att jag hade "fula" motiv från början, då jag sökte utbildningen främst för att komma över E-kortet till personbilen, samt göra något kul under tiden, hade inga tankar alls på att bli lastbilschaufför då.

Vid första riktiga övningskörningen med lastbil insåg jag att det var roligare än jag hade trott att köra lastbil, men den avgörande stenen kom först på första praktiken. Jag praktiserade på Västbo Transport i Smålandsstenar och fick åka med en väldigt snäll och erfaren handledare - Ronny Sjögren. Det är tack vare honom, som jag kände "wow, det här vill jag göra, det är ju roligt".

När jag åkte med honom höll jag fortfarande på att ta lastbilskortet, hade ej kört upp och än mindre börjat köra med släp. När vi väntade på att få nya ordrar lät han mig köra lite, först utan släpet och sen när vi kopplade det igen trodde jag att han skulle köra, men då tyckte han att jag skulle testa lite (det var första gången någonsin som jag körde med släp). Vi var på ett industriområde och jag körde lite. Fick prova att backa intill en brygga och den var väldigt svårt, men med lite guidning av handledaren lyckades jag.

Han tyckte att det skulle vi föreviga på bild, sen minns jag när vi hade lunch ihop med hans andra kollegor och dåvarande VDn som satt vid bordet också, skröt han lite om hur bra jag hade backat samt visade bilden han tagit. Ödmjuk som jag är (vill inte direkt framstå som bättre än någon annan) blev jag väldigt generad och tyckte inte att det var tack vare mig, för hade inte han guidat mig hade det inte gått så bra.


Tillbaka i skolan efter praktiken var jag mer peppad än någonsin att sätta uppkörningarna. Lastbilskortet tog jag den 01/10 2012, jag var jättenervös, inte för själva uppkörningen för köra det visste jag att jag kunde, men säkerhetskontrollsfrågorna det var där jag var nervös. Visste inte vilka frågor jag skulle få, jag kunde andas ut när jag fick frågorna om bromssystemet och luften.

Efter det var det dags för övningskörning med släp, framåt var inga problem mest tänka på att ta ut svängarna och lägga sig rätt. Däremot backningen var en helt annan femma, jag minns att jag bröt ihop totalt för jag tyckte att jag var världssämst på att backa då det inte alls gick som jag ville.

Gert Karlsson hette läraren jag fick övningsköra mest med och var den som såg strängast ut av alla lärarna, men visade sig vara den som jag klaffade bäst med även om vi hade våra duster när jag bröt ihop. Jag kommer ihåg att vi spenderade många timmar på backplan, en stor grrusplan där vi övade på att backa in i "garage" i form av uppställda koner.


Anledningen till att jag bröt ihop och tyckte jag var totalt värdelös, var för att jag hade ribban satt för högt. Min självkänsla och självförtroende var nästintill lika med noll och perfektionisten i mig ville att det skulle bli perfekt.

Gert hjälpte mig komma över den tröskeln, att tillåta mig själv att det inte alltid måste vara "perfekt", att det räcker om det är godkänt. Det var inte lätt att ändra kraven jag hade på mig själv och jag har insett att det ligger något i det mamma sa en gång "att vi är våra egna värsta fiender". Då vi ofta tenderar att vara väldigt hårda och självkritiska mot oss själva, gentemot hur vi är mot andra.

I mitt fall var det mina egna tankar som var min fiende, det var jag som tänkte och tyckte att jag var kass och värdelös. Det var ingen annan som sa det. När jag insåg detta började arbetet med att försöka vända det till något positivt. Jag eftersträvade fortfarande det där "perfekta" men lärde mig känna mig nöjd med godkänt.

Det visade sig att jag hela tiden kunde backa med släp, men det var min egen hjärna som satte käppar i hjulen och tänkte att jag inte kunde. Jag tillhörde gruppen som var sist i klassen med att köra upp för släpkortet. Nu när jag tänker tillbaka på det, så fick vi en fördel med att vara sist. Vi fick nämligen övningsköra med lärarna i vinterväglag, det fick inte klasskompisarna som redan hade kört upp. Den erfarenheten är en jag är glad över att ha i bagaget, då den hjälpt mig genom vintrarna som varit.

Nåväl, jag körde upp för släp den 11/12 2012, det var mitt i vintern och precis innan vi ska köra ifrån skolan mot backplanen, säger Gert till mig att det kommer gå jättebra för jag var en lågoddsare och bäst i klassen, som han uttryckte det. Jag minns att jag hängde upp mig på det här med lågoddsare, för jag hade ingen aning om vad det betydde. Nu i efterhand har jag insett att det är detsamma som ett säkert kort.

Även här kom min ödmjuka sida fram, jag tyckte inte att jag själv var bäst i klassen för jag var en av de sista att köra upp för släp. Kanske var det en av anledningarna till varför, just för att jag var en av de sista att köra upp och fått övningsköra mer än de som körde upp före mig. Det kan även ha varit perfektionisten i mig, som hade ett finger med i spelet. Jag tror det var en blandning av båda, samt även bra pedagogiska lärare.

När vi anlände till backplanen var den full av snö (även om de skottade) som delvis packats där någon redan kört och förvandlats till is. Jag hade pluggat som tusan till säkerthetskontroll frågorna och det blev dråpligt att jag fick samma frågor som när jag körde upp för bara lastbilen.


När säkerhetskontrollen var gjord var det dags för manöverprovet, jag nämnde väl att hela backplanen var täckt av snö och is? Manöverprovet som var den biten av uppkörningen jag var mest orolig för. Gerts ord precis innan avfärden mot uppkörningen seglade runt i huvudet på mig och jag intalade mig själv att jag kommer fixa det här.

Jag blev något övermodig och backade på, när jag nästan var på väg in i kon-garaget hejdade jag mig. Jag tyckte att jag var lite väl nära konerna på ena sidan och ville inte riskera att köra på några, för då skulle jag bli kuggad. Hej, perfektionisten vi ses igen, för jag hade nog kunnat backa in men perfektionisten i mig ville inte chansa.

Jag bestämde mig för att köra fram, inget fäste, det bara slirade. Nervositeten steg. Andas, ta det lugnt, tänk logiskt, nu ska vi bara framåt intalade jag mig själv. Sagt och gjort, jag spännde boggien, la i diffen och vi tog oss sakta framåt. Jag körde fram en bra bit, för jag minns vid ett övningstillfälle hade Gert sagt att oftast när vi kör fram, kör vi fram för kort.

Sen backade jag som jag aldrig gjort något annat och stod spikrakt i kon-garaget. Jag var så stolt över mig själv att jag släppte ratten och gjorde en liten "yes" gest med händerna, när lastbilen väl stod still och parkeringsbromsen var i.

Klumpen i magen kom när förarprövaren kom gåendes mot lastbilen. Innan uppkörningen ens hade börjat hade Gert sagt något om att den ena förarprövaren var riktigt hård, det var två förarprövare på plats, vi körde upp med två ekipage samtidigt för att spara tid. Med min vanliga tur hade jag självklart fått denne.

Han såg riktigt sträng ut när han kom och jag hann tänka "shit, tänk om jag inte klarade tiden". Det hade sagts att man hade en viss tid på sig att klara manöverprovet och jag var orolig att jag hade tagit för lång tid på mig.

"Jaha, då kör vi." säger han samtidigt som han tog på sig bältet. Jag blev så paff att hjärnan tog några sekunder på sig att processera informationen. Jag hade klarat manöverprovet, hade jag inte gjort det hade jag inte ens fått köra ut i trafiken. Det var då jag visste att jag skulle klara det.

Uppkörningen skedde i Växjö och vi hade övningskört mycket där. Lärarna hade stenkoll på vart förarprövarna brukade säga att man skulle vända och vilka vägar som de valde. Det enda jag behövde oroa mig över, var att inte missa trafikskyltarna, följa hastigheter samt ha koll i speglarna.

Vi småpratade lite under tiden och jag var fokuserad på min körning, allt flöt på jättebra och så kom vi till den där punkten när det var dags att vända. Jag visste exakt hur jag skulle göra för att vända, det var en av de enklaste vändningarna. Först svänga av höger från vägen vi kom på, sen direkt vänster in på en annan gata, räta upp ekipaget, kolla efter trafik och sen backa rakt bakåt över till gatan på andra sidan och sen ut igen.

Väl tillbaka på backplanen och jag fått beskedet att jag var godkänd, bestämde jag mig för att se lite moloken ut när jag gick emot lärarna och de andra som också körde upp samtidigt. Jag tror jag lyckades lura dom lite att jag inte hade klarat det (ja, det må hända att jag har en räv bakom varje öra), men jag kunde inte hålla mig och sken upp som en sol några meter ifrån dom.

Blev överöst med kramar, först en bamsekram från Thérese, en klasskompis som jag knöt an med under backövningarna och vi stöttade varandra. Vi håller fortfarande kontakten, även om det blir lite sporadiskt. Gert var näst på tur med en kram och de andra lärarna. Jag fick äran att köra hem lastbilsekipaget jag hade kört upp med tillbaka till skolan, första färden utan någon i passagerarsätet. Jag var riktigt stolt över mig själv.


Du ska inte tro att jag var helt klar här, nej, nej. Nu hade jag bara ett hinder kvar för att bli lastbilschaufför, eller tja två om man räknar med att faktiskt hitta ett jobb också. Det första hindret bestod av YKB-provet och jag kan ärligt säga att jag är glad att jag inte behöver göra om det provet igen.

Även om det skulle bli prov på YKB-kurserna lär det bara bli på den delkursen i så fall, det provet jag fick skriva på Trafikverket innefattade allt och jag menar verkligen allt. Det kvittade hur jag pluggade, jag kuggade och det höll på att ta knäcken på mig att min dröm om att lastbilschaufför skulle sluta där, när jag äntligen hade hittat något jag ville göra.

Utan jobb, ingen inkomst och varje gång jag skrev om provet kostade det, pengar som jag då hade ont av. Varje gång jag kuggade gick jag hem och pluggade på dom frågorna jag hade kuggat på, men nästa prov var det nya frågor. Jag minns inte om det var tredje eller fjärde försöket när skärmen äntligen visade godkänt och jakten på lastbilsjobb började 2013.

I och med att jag ej hade någon erfarenhet, så var det ingen som ville ha mig. Det verkade som de helst ville ha nyutbildade personer med flera års erfarenhet, hur jag skulle skaffa mig erfarenhet visste jag inte. Jag hade sökte jobb på de praktikplatserna jag hade varit på, men ingen av dom behövde chaufförer just då.

Tog ett säsongsjobb på en träindustri, via bemanning så länge och tänkte att jag testar ett sommarjobb istället, så jag kan få in en fot någonstans. Sökte runt, men det var svårt att få napp. Vet jag blev kallad till intervju för att köra brödbil (de som levererar bröd till matbutikerna), samtidigt som jag hade ringt till båda praktikplatserna. Där den bra handledaren jobbade hade de inget sommarjobb, den andra praktikplatsen (Gnosjö Trafik, som numera är min arbetsplats) visste inte och bad mig ringa efter en vecka.

Jag ringde en gång i veckan och kollade, samma svar och ringde igen en vecka senare. Efter 4-5 veckors ringande hade de jobb, nattjobb 4 veckor. Jag tog chansen och sa upp mig från säsongsjobbet. Friskt vågat, hälften vunnet sägs det. Jag visste inte om jag skulle ha ett jobb efter sommaren, men tänkte att om jag bara får in en fot och får lite erfarenhet borde det vara lättare att hitta ett jobb.

När de 4 veckorna var över behövde de chaufförer på dagtid, det blev att jag jobbade på timlön i en månad. De behövde fortfarande chaufförer och det blev för dyrt att ha mig på timme, vilket ledde till att jag blev provanställd som sedan övergick till tillsvidareanställningen.

Här är jag kvar 5 år senare och vilka fantastiska år det varit. Visst det har varit utmaningar av olika sorter, väglag, pussla för att få med allt gods, lastsäkring, hålla koll på körtider och andra regler m.m, men jag ångrar inte mitt val för fem öre.

Det är frihet under ansvar, jag kan göra nästan vad jag vill så länge jobbet blir utfört och jag gör det jag ska. Jag ser årstiderna skifta, kundkontakten, slipper ha en chef som står bakom ryggen och kollar vad jag gör osv. Det är underbart.

Har lärt känna en mängd goa människor, kollegor som kunder. Kunderna blir oftast väldigt glada när jag kommer. Har fått kommentarer som ”nämen åh, va roligt kommer du” följt av ett leende från kundens sida. Jag kan inte annat än att älska det och det är ett kvitto på att jag gör ett bra jobb och är en god ambassadör för åkeriets räkning.

Har några underbara kollegor som jag delat många roliga skratt och tokigheter med och de kan få en tråkig dag att livas upp. De kommer alltid stå mig varmt om hjärtat. Jag är så tacksam att jag fått lära känna dom.

Jag har hittat ett jobb som jag älskar och det är något jag vill hålla på med så länge kroppen orkar. Summan av kardemumman, detta är min resa till hur och varför jag blev lastbilschaufför. Det har varit en emotionell resa för mig och att skriva ner den rörde mig till tårar när jag tänker tillbaka på alla de fantastiska människor jag stött på under resans gång och hjälpt mig framåt. Till er det berör vill jag avslutningsvis säga ett stort tack, ni är en del av den jag är idag. Tack för mig och på återseende.

Vad vill jag med mitt liv?

Just nu vet jag inte vad jag vill med mitt liv, har ingen direkt plan och börjar känna mig ensam igen. Känner mig världssämst på att höra av mig, varför vet jag inte. Ett telefonsamtal eller ett mess borde inte vara så svårt, men någonstans tar det emot. Kan inte sätta fingret på varför.

Försöker ta en dag i taget och göra det bästa av dagen, även om det känns som jag misslyckas ibland. I och för sig sägs det att man lär sig på sina misstag, om det alltid stämmer är en annan femma.
Vi får väl se vad som händer.

*over and out*

Karma..

Det sägs att allt i livet har en mening, men ibland undrar jag. Det börjar kännas som om jag aldrig får vara riktigt glad. När allt kändes bra och jag är nöjd med mig själv, nä då kom karma in i bilden med stormsteg och talade om att det var en dröm, som var för bra för att vara sann.

Varför får jag aldrig vara riktig glad utan att det ska komma käppar i hjulen i olika former? Det som skrämmer mig mest är att livet springer ifrån mig - jag åldras, jag kommer ångra mig när jag blir äldre.
Jag var nöjd med mitt liv, men så händer det saker jag inte kan rå över och blir påmind om det där jag hade förträngt, bortglömda känslor rivs upp, känslor som jag hade velat begrava för alltid. Känslor jag klarar mig utan.

Jag känner mig trasig inuti och vet inte riktigt hur jag ska lappa ihop bitarna. Tar en dag i sänder och försöker ta mig igenom dagen utan att tänka för mycket på det negativa och istället fokusera på det positiva. Det är inte lätt och jag känner mig ensam stundtals, även om jag vet att jag inte är ensam.

Det tisslas och tasslas bakom min rygg om både det ena och det andra, tänk om de visste att mitt liv inte är så rosaskimrande som de får det att verka. Då hade de insett att mitt liv är långt ifrån perfekt.

Jag har fått kämpa mig hit där jag är idag, och än verkar inte kämpandet vara över. Kommer troligen få kämpa hela mitt liv, men jag tänker inte ge upp även om det kommer kännas jobbigt, när tårarna kommer krypandes och det känns enklare att ge upp. Det är kämpandet som fått mig hit dit jag befinner mig idag, hade jag inte kämpat hade jag varit död för längesen.

Det tändes ett ljus i tunneln, men jag vågar inte hoppas på att turen vänder. Vem vet när karma slår till igen? Karma verkar leva upp till ordspråket "en olycka kommer sällan ensam". Jag vet inte riktigt varför det faller på min lott att ha sån otur just nu, eller är det bara att jag är mer uppmärksam på den?

Det finns saker jag ångrar att jag gjort, men hur gärna jag än vill göra det ogjort, går det inte att ändra på det förflutna. Det är bara att försöka fortsätta leva och ta sig framåt, hur jobbigt det än är.

När vänder min tur? När är det min tur att få vara glad utan krusiduller? När?
Känns som jag får försöka vara glad för de små ljusglimtarna som tittar fram.

*over and out*