Hur svårt ska det vara?

Allt jag vill är att hitta någon som tycker om mig för den jag är, oavsett i vilket tillstånd jag befinner mig i. Någon som jag också kan tycka om precis på samma sätt. Någon att krama och finna styrka i varandra. Någon som inte sårar. Någon som finns där i vått och torrt och likadant att jag finns där, på lika villkor.

Börjar kännas hopplöst och jag börjar ge upp hoppet att någonsin få uppleva det där fantastiska som många andra. Livet hemma är inte så roligt längre, det känns inte som något bra tecken när det är bättre på jobbet än vad det är hemma.

*over and out*

Kategorier: Allmänt
Taggar: deprimerad, funderingar, livet, tankar;

Kommentera här: