Yrkeschaufför vs Trafiken

Idag höll det på att hända en olycka på E4:an. Det är tur jag var med på noterna annars hade det gått riktigt illa.

Jag kör personbil på E4:an och ligger på omkörning av en lastbil, det ligger en personbil bakom lastbilen som närmar sig den. Jag börjar fundera på om inte den bilen också ska köra om lastbilen snart och om den ser att jag redan är på väg om, då jag började närma mig den bilens döda vinkel och den haft god tid att se mig i sin backspegel innan jag når dennes döda vinkel.

Tur att jag var förberedd för personbilen svänger ut mitt framför mig så jag hänger på tutan och bromsarna. Det som retade mig mest var att jag tutade för att undvika en olycka men personbilen fullföljde sin omkörning, enda gången det är okej att inte reagera om någon tutar är om man är döv och är man döv borde man ha bättre uppsikt bakåt i trafiken. Jag borde ha helljustutat också, ack så lätt att vara efterklok.

Nåväl, ingen skada skedd mer än en smula irriterad, som sen gick över när man inser att det hände inget.
Däremot fick jag mig en liten tankeställare, det märktes att jag som yrkeschaufför hade ett annat sätt att se situationen på om förbereda mig på det oväntade. Tänkte även när jag körde vidare att jag tittar nog mer i backspegeln än vad de flesta gör (om jag får gissa).

För att ta ett exempel, när jag kör lastbil på en motorväg och kommer ikapp ett fordon som håller lägre hastighet än vad jag har och jag vill köra om, så måste jag hålla koll i backspegeln och se när kan jag köra om utan att störa trafiken så mycket. Likadant när jag kör på en väg, då är det bra att hålla koll i backspegeln och se vad som kommer. Ibland kommer blåljus och ibland är det något annat som man kan upptäcka i tid innan det händer något allvarligt.

Det är aldrig fel att ha uppsikt både framåt och bakåt när man vistas i trafiken oavsett vad för slags fordon man framför.

*over and out*

Avundsjuk...

Är det meningen att man ska känna sig gråtfärdig när man egentligen borde känna glädje? Jag har insett att jag ÄR avundsjuk, speciellt när någon skriver eller berättar hur mycket den älskar något och har kul ihop, jag kan inte ens älska längre, jag har inga sådana känslor kvar allt är bara tomt och hopplöst.

Jag vill också kunna älska igen, men det finns inga känslor kvar, de är som bortblåsta. Du har ju en häst kanske du säger, men nä jag älskar inte henne, snarare bara tycker om, mer än så är det inte. Älskar du inte ditt jobb då? Nä, men jag tycker om det och trivs men älskar, nä jag kan inte älska längre.

Likadant den här årstiden så blir jag påmind om något jag aldrig fick gå på trots att jag ville - studentbalen. Det var ingen som ville gå med mig, trots att jag frågade runt. Du kunde gått själv då, ja det kunde jag väl ha gjort men det hade inte varit roligt och nu är det ändå försent. Försöker inbilla mig att jag inte missat något, men varje gång jag ser hur fina de är så kommer önskningarna och känslorna tillbaka. Jag vill också vara fin och uppklädd, men det är försent nu, enda tillfället kvar nu är väl om jag någonsin kommer gifta mig och om det ens kommer ske på traditionellt vis. Skulle inte förvåna mig om det aldrig kommer bli av.

Jag börjar egentligen bli rätt härdad nu att inte få önskningar uppfyllda. Det är väl det som kallas den hårda grymma verklighet, där drömmar sällan blir sanna. Bättre att sova lite och drömma sig bort från den grymt tuffa verkligheten och ta en dag i taget, samt försöka göra det bästa av den och hoppas att det kommer bli bättre någon dag.

*over and out*