Likheter

Den 17:e maj blev jag hästägare för första gången på riktigt. Jag insåg inte riktigt då hur lika vi egentligen är, men nu har vi börjat vår resa tillsammans och för varje dag som går märker jag vissa likheter mellan oss.


Vi är båda relativt stora, jag är lång och hon är hög. Vi är snälla och vill gärna vara med andra även om vi även kan dra oss undan och vara ensamma en stund. Det är väldigt roligt att se likheter mellan mig och min häst det får mig att känna att hon var menad för mig.

Vi har nu påbörjat vår resa ihop och troligen nästa år så kommer den börja på riktigt, vi skyndar långsamt i dagsläget. Varför ha bråttom när vi med största sannolikhet kommer ha flera roliga år framför oss? Bättre att skynda långsamt och bygga en stadig grund för att sedan fortsätta bygga på.

*over and out*

Osäker framtid

Det är något som legat och gnagt länge nu. Jag har blivit medveten om det allt mer och mer på sistone. Det är det här med barn, visst kan bli glad för att någon väntar barn men samtidigt gnager en annan känsla inombords, den där avundsjukan och en vag längtan.

Förvisso vill jag inte ha barn i dagsläget, det fanns en tid när jag verkligen ville. Nu börjar det kännas som om tiden tickar iväg även om jag vet att åldern på först föderskor ökar. Vet att risken för komplikationer ökar ju äldre man blir, sen hjälper det inte att jag läste en artikel härom veckan om en som hade fått livmoderhalscancer och nu lever i klimakteriet inte ens 30 år gammal med alla biverkningar det fört med sig.
Jag var och tog cellprov tidigare i år, fick svar hem att jag har cellförändringar och blivit kallad till ytterligare kontroll, så är väl ganska orolig egentligen även om jag inte visar det.

Jag sa en gång i tiden att jag inte skulle skaffa barn förrän jag hade ett fast jobb, nu har jag det men istället har jag ingen partner längre. Det gör mig ledsen när jag tänker på alla bitarna och deras betydelser och se andras lycka och försöka va glad för deras skull fast den där gnagande känslan finns inombords.

Jag försöker åtminstone trösta mig med att jag redan har ett stort barn - min pålla. Samtidigt som jag inte känner något behov av att ha barn just nu, men det är väl oron att jag kanske aldrig kommer kunna få barn som gnager och gör mest ont.

*over and out*

Vad gör jag för fel?

Jag vet inte vad jag gör för fel, när mina vänner försvinner en efter en. De som jag trodde var riktiga vänner visade sig inte vara det, känner mig både sårad och ensam igen. Kanske är det bara mitt dåliga självförtroende och osäkerhet som spelar in?

Jag minns att mamma reagerade på att jag började bli mer osäker och slutade meningar med osäkra frågor för att jag inte litade på någon. Det har inte blivit mycket bättre och det känns som om det är ett steg framåt och två bakåt ibland. Gör det fortfarande och det märks att det är lätt att rasera det jag kämpat och byggt upp, varför ska det vara så?

Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till, reder inte ut det här själv längre känns det som. På måndag blir det till att se över ekonomin och prioritera vad som är viktigast och söka hjälp.

*over and out*