Det är nog mitt fel..

Allt känns bara skit just nu, dagen börjande inte bra. Jag har på känn att det är jag som är den felande länken också, att allt är mitt fel och jag är bara jobbig och i vägen. Det är inte roligt att känna så, att känna att det hade varit bättre om jag inte existerat.

Jag är så osäker i sociala sammanhang, speciellt nya främmande situationer. Dessvärre har jag blivit mer osäker, då jag blev ifrågasatt och att jag var dum i huvudet som inte förstod saker, som för den andre var helt uppenbart. Vet jag försökte påtala det att även om det är självklart för den så är det inte det för mig. Samt att mitt självförtroende och självkänsla delvis var dåliga innan, men blev inte bättre av att få höra att jag inte förstår.

I många år fick jag höra det lite till och från och varje gång tog det på självförtroendet, jag började tro att det faktiskt var mitt fel. Mamma var den som uppmärksammande mig på det hela, då hon märkte att jag sa något smart men avslutade meningen med ett osäkert frågande "eller?".
Någon annan tyckte jag skrattade för mycket, ett sånt där osäkert skratt menade den på.

Jag trodde det skulle bli bättre när jag skaffade eget boende, men det förföljer mig fortfarande. Varför dras det till mig så? Vad har jag gjort för att förtjäna det här helvetet? Räckte det inte med den hemska mobbningen i skolan? Varför måste det fortsätta nu? Jag vill inte. Jag orkar inte med mer.

Jag vill bara vara en vanlig människa, men jag är tydligen ovanlig och därför det blir så mycket fel. Jag vill egentligen ha någon att prata, umgås med, men jag vill inte känna mig jobbig. Så det verkar som en psykolog är enda utvägen för mig, om det nu ens hjälper. Sist jag var i kontakt med en så kunde de inte hjälpa mig för enligt dom "hade jag inte dom problem jag sa att jag hade"... Vi får väl se.

*over and out*

Fy fan rent ut sagt

Jag börjar bli riktigt less på personer som försöker styra mig. Jag får tydligen inte vara glad och skämta utan att det ska tryckas ner, får heller inte vara stolt för då anses det vara ingenting. Okej, även om jag är stolt för något som för dessa personer anses vara en bagatell, varför kan de inte låta mig få vara stolt utan att försöka trycka ner mig och förminska mig?
Jag förstår verkligen inte vad det går ut på.

Det andra är att dessa personer säger att jag inte får göra något, men sen går det alldeles utmärkt att de gör det jag inte fick göra. T ex, jag får inte gnälla, men det är helt okej att dom gnäller. Får inte jag ska inte dom få, för då är det i så fall orättvist anser jag.

När jag dessutom försöker ta upp problemen jag upplever, då blir det tydligen ett obekvämt samtalsämne och därför byts det snabbt samtalsämne till något annat.
Vad är de rädda för?

Jag trodde jag skulle slippa mobbarna i vuxen ålder, men de verkar finnas kvar även här och det är riktigt tråkigt när man råkar ut för det, med snudd till psykisk misshandel.

Jag förstår verkligen inte vitsen med det? Vad är det som de vill uppnå? Varför?

*over and out*

Att göra en film

För några dagar sen kollade jag igenom en videokurs om att göra en film. Den var riktigt intressant och mycket givande, mycket man även kunde tänka på i fotograferingen också.

En film består av:
  1. Anslag
  2. Berättelse
  3. Avslutning

Anslaget är miljön, t ex man filmar landskapet där berättelsen äger rum. Berättelsen är det man vill berätta med sin film och avslutningen är precis som det låter ett avslut, t ex en person som försvinner bort i landskapet eller liknande.

De påminde även att man ska använda sig av tredjedelsregeln, huvudutrymme och blickfång. T ex om man filmar en person, så ska man inte placera personen mitt i bild utan mittemellan mitten och sidorna, vilken sida man väljer beror på vad det är man vill förmedla med sitt klipp.

Huvudutrymmet, handlade om att ge personen i bild lite luft över huvudet, så det inte känns för instängt.

Blickfånget, var viktigt om man är på en station och vill filma en specifik händelse, t ex killen som läser en tidning. Det var vanligt att man filmar med för mycket runt omkring, andra personer som går förbi, sitter på andra bänkar osv, så den som tittar på filmen inte vet vart den ska titta. I det fallet var det bättre att se till så den man ville ha fokus på enbart var med i bild, så det tydligt framgår att det är den man ska fokusera på.

Man skulle filma ett klipp i minst 10 sekunder, så man har lite material att jobba med i ett redigeringsprogram och gärna filma samma scen/klipp fast ur olika vinklar. Om man förflyttar sig, så skulle man bara göra max 180 grader. Det vill säga en halvcirkel runt det objekt man vill filma. T ex är man på en hockeymatch och står på ena långsidan och filmar, ska man inte gå till andra långsidan och filma, för då ser det ut som spelarna åker åt fel håll, utan man ska hålla sig på samma långsida, bara förflytta sig lite på den så man behåller samma håll spelarna åker åt, även om det är olika klipp.

Det är även bra att se till att klippen blir stadiga och gärna använda stativ, har man inte tillgång till stativ, kan man använda något att stödja sig mot, t ex en vägg och gärna ha armbågarna intill kroppen, hålla andan i 10 sekunder. Har man inget stativ, ska man även undvika att zooma in, då minsta lilla skakning syns så väl, även om det känns som om man håller helt still.

Det var även viktigt att tänka på ljuset, så man får ett mjukt ljus och inga hårda skuggor, när man t ex intervjuar en person, samt att ljudet var viktigt. Intervjuar man en person vill man fånga upp ljudet från den man intervjuar så det hörs tydligt.

Befinner man sig i en bullrig miljö, kan man ställa sig mellan kameran och det håll det mesta bullret kommer från för att agera som en ljuddämpare. Hade man ändå inte tänk behålla ljudet, kan man ta bort det helt och ersätta med en trevlig musikslinga som passar klippet.

Tyckte det var riktigt intressant och ska prova det nästa gång jag filmar och se om jag kan få till något bra utav det. Det var även viktigt att tänka på "vad är det jag vill berätta med min film" och ha en liten hum om vad det är man vill filma och förmedla.

*over and out*