Varför känns det så här?
Jag märker ännu mer nu när jag bor helt själv att jag faktiskt är ganska ensam, märker aldrig av något på jobbet då jag har fullt fokus på jobbet, men så fort jag kommer hem så kommer verkligheten ikapp. Jag funderar mycket på om det är mig själv det beror på eller vad det beror på.
Ja, jag är dålig på att höra av mig, mest för att jag glömmer bort. Kanske är det rädslan som sitter i att ingen svarar, som faktiskt har hänt i mitt förflutna, att jag känner mig jobbig och i vägen m.m.
Förvisso försöker jag peppa mig själv att det kommer bli bättre när jag fått ordning på mitt liv och fått en rätsida på det. Det börjar trots allt ordna upp sig även om det känns lite dystert just nu.
Idag var det en simpel sak som triggade tankarna, att ha möjlighet att kunna åka till t ex föräldrarna och äta kvällsmat eller bara en snabb fika. För min egen del är det lite långt att åka 11 mil för ett sådant besök, åker jag så blir det alltid längre visit oftast med övernattning inblandad också.
Det är ändå tur jag har jobbet, annars hade jag nog gått ner mig totalt i deppträsket. Får se hur det blir nästa vecka då jag ska jobba natt och köra en runda som vi kallar T1. Undra hur det kommer bli då, för då kommer det inte finnas någon att prata med, mer än när vi lossar och lastar bilarna på kvällen.
Jag ser inte direkt fram emot den veckan, men ser istället fram emot veckan som kommer efter den för då kan jag säga upp lägenheten då hyresvärden är tillbaka från semestern då.
Nä, nu ska jag inte deppa mer ikväll, blir till att hänga tvätt. Har äntligen kunnat tvätta igen så nu luktar den förhoppningsvis inte surt och tvättmaskinen verkar fungera som den ska. Sen blir det sängen och imorrn väntar en ny dag på jobbet och ytterligare en dag närmare "mardrömsveckan"..
*over and out*
Vet precis hur den ensamheten känns..speciellt om man är van att ha någon nära. Kan inget annat säga än att den är hemsk och man vänjer sig inte riktigt man isolerar sig nästa. ..men efter att tag inser man att man har all frihet i världen och att man inte vill sitta ensam, så man börjar säga mer ja än nej till saker man pushar sig själv att gå ut och göra saker fast man inte orkar. Man skaffar sig nya underliga hobbies och börjar höra av sig till människor fast man är orolig att man ska bli ratad. .allt för att det är bättre än ensamheten och sakta så börjar man leva ett nytt liv och inser det inte själv. Det kommer va skit i början men skit är ibland början på något nytt och kanske bättre. Kram