I mitt huvud - Del 7

Varför kan jag inte vara samma person jag är på jobbet privat också? Att man har olika roller det vet jag, men när det känns som natt och dag mellan dem så känns det inget bra. På jobbet är jag rätt så självsäker och framåt, medan privat drar jag mig gärna tillbaka och är osäker.

Varför vet jag inte riktigt, kanske kan det vara att på jobbet vet jag vad jag har och har hittat min trygghet medan mitt privatliv så vet jag inte riktigt vad jag har och inte har. Kanske är det osäkerheten som spelar in där.
Just nu känner jag mig bara jobbig och i vägen för alla.

Allt är mer eller mindre jobbigt och för att jag tycker det är jobbigt så blir jag i vägen för alla andra, som inte upplever situationen likadant som mig. Det mest frustrerande är att inte veta hur jag ska bryta mig ur detta mönstret, jag har en liten idé om att det kanske kommer bli lite bättre imorgon men inget kan man veta helt säkert.

Varför måste jag jämnt tänka det värsta? Skulle lika gärna kunna tänka att jag kommer dö imorrn istället för alla elaka och nedvärderande tankar om mig själv. Ibland undrar jag om det verkligen finns hjälp eller om det blir som sist "nä vi kan inte hjälpa dig med det du vill ha hjälp med för du har inget som behöver hjälp..." typ.

Här var jag naiv och trodde att det jag gick igenom under min uppväxt tills jag tog studenten skulle bli det enda jobbiga i mitt liv och att allt skulle bli bättre efteråt, ack så fel jag kunde ha. Fast jag inbillar mig fortfarande att det kommer bli bättre, men frågan är om det verkligen kommer det eller är jag bara dum och naiv igen?

*over and out*


Kommentarer:

1 Helen Svantesson:

Oj oj oj...denna text var full av nedsättande o nedvärderande ord om dig själv. Sluta med det! Du vet att positiva ors/saker /handlingar lyfter o negativa gör tvärt om. Det blir ibland en självuppfyllande profetia att göra så.
Sluta inbilla dig - TRO. Tron realiserar/förverkligar, tron ger förhoppning och kan visualisera mål.
Våga pröva var likadan privata som på jobbet.
Det du gick igenom formar o färgar dig. Det är inget som bara kan skakas av, men du kan lära dig att hantera det och få verktyg i vardagen att jobba med för att lyfta dig. Dessutom är det en källa till erfarenhet.
Det är DU som bestämmer vad du ska tänka/tycka om DIG. Det är du som väljer vad DU vill - inte någon annan. Ta plats!
Kram

Svar: Jag vet men det är enorm svårt att va samma person hemma som jag är på jobbet, varför vet jag inte riktigt, kanske inte känner samma trygghet eller något? :/
Marika

Kommentera här: