Avundsjuk...

Är det meningen att man ska känna sig gråtfärdig när man egentligen borde känna glädje? Jag har insett att jag ÄR avundsjuk, speciellt när någon skriver eller berättar hur mycket den älskar något och har kul ihop, jag kan inte ens älska längre, jag har inga sådana känslor kvar allt är bara tomt och hopplöst.

Jag vill också kunna älska igen, men det finns inga känslor kvar, de är som bortblåsta. Du har ju en häst kanske du säger, men nä jag älskar inte henne, snarare bara tycker om, mer än så är det inte. Älskar du inte ditt jobb då? Nä, men jag tycker om det och trivs men älskar, nä jag kan inte älska längre.

Likadant den här årstiden så blir jag påmind om något jag aldrig fick gå på trots att jag ville - studentbalen. Det var ingen som ville gå med mig, trots att jag frågade runt. Du kunde gått själv då, ja det kunde jag väl ha gjort men det hade inte varit roligt och nu är det ändå försent. Försöker inbilla mig att jag inte missat något, men varje gång jag ser hur fina de är så kommer önskningarna och känslorna tillbaka. Jag vill också vara fin och uppklädd, men det är försent nu, enda tillfället kvar nu är väl om jag någonsin kommer gifta mig och om det ens kommer ske på traditionellt vis. Skulle inte förvåna mig om det aldrig kommer bli av.

Jag börjar egentligen bli rätt härdad nu att inte få önskningar uppfyllda. Det är väl det som kallas den hårda grymma verklighet, där drömmar sällan blir sanna. Bättre att sova lite och drömma sig bort från den grymt tuffa verkligheten och ta en dag i taget, samt försöka göra det bästa av den och hoppas att det kommer bli bättre någon dag.

*over and out*

Kommentera här: